Lidingöloppet 2013

Ett mellanår, eftersom jag fick lämna WO på årets Vätternrundan så blev årets klassiker till intet, det blev svårt att motivera sig att träna till de två kvarvarande loppen... (Vansbrosimningen och Lidingöloppet)

Ironman-Tomas och jag inför start

Priset jag fick betala i årets Lidingöloppet... Det var det tyngsta och smärtsammaste Lidingölloppet jag sprungit...

Jag hade ett bra startled efter förra årets resultat, andra led. Loppet började bra, det var bitvis trångt och ryckigt men tempot var helt ok. Jag sprang bl.a. om Anders Gyllenius och hejade på honom, vilken kämpe!

Vid kyrkviken fick jag påhejjning av min kollega Max, skoj!

Redan vid ca 10 km började jag få känningar i höger knä, jag passerade 15 km på 1h 15m alltså precis 5 min/km-tempo. Jag var relativt nöjd men det men höger knä och en blåsa på höger fot började bli smärtsamt.

Strax därefter kände jag vänster stortå nagel, den hade nog gått av i någon av alla nedförsbackar, jag övervägde att stanna och snöra åt skorna lite hårdare för att in fara runt så mycket i skorna...

Efter tvättbrädan (banavsnitt med upprepade upp/nedförsbackar) började muskelinfästningen för lårmuskeln kännas...

Vid ca 20 km fick jag ett trevligt och oväntat tillrop av Lottas kompis, skoj!

Det blev värre allt eftersom, jag kunde helt enkelt inte springa när det var minsta motlut...denna del av loppet var bara smärtsam... Min enda tanke var att ta mig i mål, inget annat...



Beviset! LL 2013 avklarat!

Strax efter abborbacken stod, som vanligt, Zingo och hejade på, skoj! Det värmer varje gång!

Väl i mål kände jag ingenting, varken glädje eller lättnad, bara helt apatisk...

Summerat; spring aldrig Lidingöloppet otränad, det gör för ont. 

Lidingöloppet är får långt och tufft för att fuska sig genom... Löpträna innan!